Hållbarhet- ”bara” en fråga om grundläggande ekonomisk teori och riskhantering?

Som förälder har jag börjat reflektera över ämnen och aspekter som jag tidigare inte har ägnat särskilt mycket tankeverksamhet (kan vara ett klassiskt ålderstecken också). Detta kan vara både obehagligt och uppfriskande på samma gång. Ett sådant ämne, som låter extremt högtravande, är vilken värld mina barn kommer att växa upp i. Det här blogginlägget kommer att ha en lite annorlunda karaktär än mina övriga, jag kommer att passa på att utnyttja min fria roll på ”bloggmittfältet” till max.

Vi har arbetat länge med frågor relaterade till hållbarhet i våra kunders placeringar. För en tid sedan fick jag, hyfsat överraskande, den roliga möjligheten att tala på konferensen ”Hållbar kommun”. Långt från min vanliga vardag och många, nya intressanta ämnen som exempelvis att det finns bakterier som äter fett. I samband med konferensen började jag att fundera på varför mycket inom finansmarknaden uppfattas gå stick i stäv med en strävan efter ett mer hållbart samhälle. Hållbar utveckling brukar definieras som ”sustainable development is development that meets the needs of the present without compromising the ability of future generations to meet their own needs.” [1] Detta borde vara en självklar utgångspunkt även i finanssektorn, framför allt om du är en aktör som strävar efter långsiktig överlevnad och lönsamhet. Jag vill dock poängtera att det inte ligger några politiska värderingar i blogginlägget utan min ambition har varit att försöka illustrera varför hållbarhetsfrågan är, eller i alla fall borde vara, nära sammankopplad med finansmarknaden och dess intressen.

Ett hållbart agerande borde ligga i finansmarknadens intresse

Sedan början på 90-talet förbrukar jordens befolkning varje år mer resurser efter nio månader än vad jorden kan producera på ett år [2]. På konferensen fick jag också lära mig att om alla levde som den genomsnittliga svensken så skulle vi behöva 3,7 jordklot. För att uttrycka detta i ekonomiska termer så lever vi helt enkelt över våra tillgångar. Som alla, med sunt förnuft i allmänhet och någon typ av ekonomisk utbildning i synnerhet, vet så är det inte hållbart i längden. Ekonomisk historia är full av exempel på vad ett sådant beteende kan leda till. I bästa fall slutar det med att banken drar tillbaka krediter eller kräver ytterligare säkerheter, medan det i värsta fall slutar med konkurs eller rekonstruktion. Jag vet inte exakt vad detta skulle kunna översättas till avseende hur hållbart vårt leverne är, men jag känner inte spontant att jag är sugen på att uppleva en motsvarande konkurs för jorden.

Människan är dock uppfinningsrik och det finns ett ordspråk som säger att när nöden är som störst är hjälpen som närmast. Mitt arbete består till stor del av att uppskatta sannolikheter och minimera risker. Kan riskerna reduceras så görs det och vi föredrar att enbart bära kalkylerade risker med låg sannolikhet. Det handlar om att inte lita på slumpen. Att hantera en känd risk med förevändningen att ”det löser sig” skulle troligtvis frambringa en del befogade frågetecken från våra kunder.

Med risk för att trivialisera problemen så skulle jag vilja drista mig till att säga att hållbarhetsfrågan i hög utsträckning i mångt och mycket är ytterligare en risk som behöver hanteras. Problemet är att det är en risk vi i finansmarknaden inte är vana vid och den är också svår att kvantifiera (något vi också gillar överdrivet mycket). Det är vidare en stor risk, så stor att den kan bli svår att greppa. Samtidigt är problemställningen, det vill säga att vi lever över våra tillgångar, välkänd för alla ekonomer. Varför borde det då ligga i finansmarknadens intresse att agera?  Nedan har jag listat ett par anledningar, men det finns sannolikt betydligt fler:

• Det är kända risker som vi har en uppfattning om hur vi kan hantera redan idag. Hade det varit en rent finansiell risk hade den med största sannolikhet säkrats på något vis. Tyvärr kräver denna risk till viss del ett nytt tänkande och beteende då det tyvärr inte går att köpa exempelvis ett derivat för att bli av med risken.
  
  
• Förutsägbarheten och stabiliteten i världen kommer att minska vilket vanligtvis påverkar finansmarknaden och ekonomin negativt. Detta kommer sig av primärt två skäl:
  
  - En betydligt större andel naturkatastrofer som jordbävningar, översvämningar etc.     som gör allt större ekonomisk skada vilket illustreras av nedanstående graf.
  
  - Social oro som bottnar i exempelvis stigande matpriser på grund av exempelvis torka eller missväxt. Världsbanken lyfter fram den arabiska våren som ett exempel där detta kan ha spelat in. Hit kan även konflikter om naturtillgångar, klimatflyktingar etc räknas vilka troligtvis också skulle påverka finansmarknaden och den globala ekonomin negativt.
  
  
• Sämre förutsättningar för att producera vissa varor och tjänster kommer troligtvis att påverka vinster och marginaler negativt på lång sikt. Enligt en rapport från Världsbanken skulle exempelvis veteskördarna i Brasilien kunna minska med över 50% om den genomsnittliga globala temperaturen stiger med 2 grader till och med 2050.

Varför är det så svårt att åstadkomma något?

Det finns nog inget enkelt svar på den frågan, men en enkel hypotes skulle kunna vara att vi inte förstår, eller vill förstå, vidden av risken med ett icke-hållbart samhälle. Ett annat svar skulle kunna vara att vi inte tycker att det är värt det. Men även om vi lägger bort petitesser som våra barns framtid och arter som utrotas för ett ögonblick, så har jag svårt att se hur det inte  skulle vara värt att arbeta med hållbarhet som en integrerad del utifrån ett finansiellt perspektiv. Inte minst på lång sikt i alla fall, och kanske är det just horisonten som är nyckeln. Samtidigt finns det alltid en baksida och det vi ger upp för långsiktig hållbarhet har ofta ett kortsiktigt pris i form av exempelvis högre priser på varor, färre arbetstillfällen och lägre vinster i bolagen.

Frågan är också i hög grad politisk. En stötesten för konstruktiv dialog är enligt mig avsaknaden av förståelse för att allt inte är svart eller vitt. Gör vi alltför mycket politik av en fråga som egentligen borde vara ganska lite politisk tror jag att vi kommer att få problem. Jag tror alla vill ha ett långsiktigt hållbart samhälle, men vad gör jag om jag förlorar mitt arbete på grund av exempelvis direkta förbud mot vissa verksamheter? Gruvnäringen, i framför allt norra Sverige, bidrar exempelvis med 10 000 direkta och 35 000 indirekta arbetstillfällen[3]. Avvägningarna är som ni märker utomordentligt komplexa.

Det spelar självklart roll vad finansmarknaden gör, men för att åstadkomma effektiv förändring krävs, oavsett hur klyschigt det låter, helhetsperspektiv och integrering. Problemställningen kräver att finansmarknaden interagerar med andra delar av samhället och andra intressenter istället för att arbeta med isolerade punktinsatser. Hela finansmarknaden, inklusive Söderberg & Partners, kan troligtvis göra betydligt mycket mer, framför allt genom att belysa frågan för våra kunder, visa vilka alternativ som finns och vad de innebär (en början till detta är vår Hållbarhetsrapport).

Min uppfattning är att det absolut inte finns någon konflikt mellan hållbarhet å ena sidan och lönsamhet och avkastning å andra sidan. På lång sikt tror jag att det  är tvärtom. Anledningen till det, vilket jag har försökt få fram ovan, är att ett icke-hållbart agerande kortsiktigt kan vara finansiellt positivt, men att det långsiktigt kommer att vara finansiellt negativt, innebära högre risker och större volatilitet. Finansmarknaden känns i mångt och mycket irrationell i detta avseende trots att den enligt teoriboken betraktas som rationell. Snarare än att revidera teoriboken, vilket kanske behövs ändå, så hoppas jag istället att finansmarknaden börjar att agera rationellt i detta avseende.

Källor:

[1] WCED, 1987

[2] WWF, Living Planet report 2014

[3] Arbetsförmedlingen och SveMin